Linnzorizzed

Du ida!
Jag kan inte riktigt förstå hur du kan kalla mig knäpp ?
Både du och jag vet ju om att jag inte är Den som är Den. Eller hur ?
Och det där med huvudvärk och öl, du borde prova. Det är helt på sant att det fungerar..

Vad ska man ta sig till med all den kärlek det är meningen man ska ge till någon när
den personen inte längre är där? Vad händer med all den där överblivna kärleken?
Är det meningen att man ska ge den till någon annan?
Kan man undertrycka eller strunta i den kärlek som var menad för dig?
Jag vill så gärna ge den till dig. Men du är så otroligt långt bort.

Jag har aldrig vetat att man kunde tänka på någon hela tiden, att någon ständigt
kunde göra språng i ens tankar.
Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.
Jag saknar dina kramar, ditt leende, dina tankar.
Din vänskap, din charm, ditt allt. Jag saknar dig så det gör ont.
Jag saknar dig så mycket att jag inte kan andas. 
Finaste.

Och jag är så jävla arg! På allt, på dig. Så otroligt arg för att det var du och
inte någon annan. Varför skulle du befinna dig där, just i det ögonblick
du absolut inte fick? Kanske var det slumpen, kanske ödet. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att det är orättvist. Så jävla orättvist.
Du förtjänade att få leva mer än någon annan.
Ilskan över det är så stor att det känns som att jag ska gå sönder
inifrån och ut i vilken sekund som helst.

Det enda som finns är denna enorma tomhet. En saknad som inte går att beskriva i ord.
Det gör så ont att veta att vi får leva klart våra liv och inte du.
Det gör bara så otroligt jävla ont.
Ena dagen var du här.. och sen var du inte det.
På ett ögonblick förändrades allt.
Vi vill inte vakna och veta att du inte längre är här. Vi vill inte det.
Aldrig någonsin.

Men för första gången förstår jag nu att all den där chocken, utan att jag lagt
märke till det, har brutits ner till ett enda grymt faktum:
Han kommer aldrig tillbaka.
Jag har försökt förmå mig själv att inse det och nu vet jag det.
Han kommer aldrig tillbaka.
Han finns inte mer, han är borta.
Han är död.

Men tänk om man vill hejda det. Stanna det eller kanske kämpa mot
en förfluten tid som man inte vill ska vara förfluten?
Jag vill inte komma över det. Vill inte vänja mig vid det faktum att han dog.
Det vill jag minst av allt.
Det sista jag någonsin gör är att glömma honom och den underbara han var.




Vet inte riktigt varför jag skriver detta här nu, hittade det på datorn idag.
Hade nästan glömt av att jag skrivit det, ungefär ett år gammalt. 
Antar att det gått såpass lång tid så de känns okej nu.
Tiden går alldeles för fort.