Linnzorizzed

Jag har räddat fjärilen.
I måndags satt det en fjäril på lamellrullarna på jobbet. Den var fin, men sen tänkte vi inte så mycket mer på att den satt där. Igår såg min chef fjärilen sittandes uppe i fönstret och titta ut. Den rörde sig inte alls så vi tänkte att den måste väl ändå ha dött nu. Men idag när jag tittade ut genom fönstret så hade den flyttat sig till andra sidan av fönstret. Så jag kollade om den fortfarande levde genom att peta lite på den med en underlist, och det gjorde den.
Då var jag bara tvungen att rädda den.
Den måste ju varit jättehungrig om den varit inne hos oss i fyra dagar! Så jag hämtade en stege, klättrade upp och ställde mig på kapbänken för att sträcka mig upp och nå fjärilen som satt där och tittade längtansfullt ut genom fönstret.
Det var då situationen blev kritiskt. På nära håll var fjärilen inte alls så söt som den hade sett ut nerifrån golvet, utan mer bara hårig och gul och tjock. Men jag kunde bara inte lämna den för att dö så jag fick svälja min rädsla för äckliga kryp och ta fram mitt Stora mod och min humanitet för att rädda denna ensamma och övergivna fjäril.
Så jag lyckas fånga fjärilen men vad händer inte när jag är påväg ner för stegen igen?! Jo den smiter den jävlen!
Som tur är var det ett väldigt misslyckat smitningsförsök för bara efter ett par tappra vingslag ramlar han ner bakom bänken istället. Jag tror han hade suttit i fönstret en aning för länge eller i alla fall tillräckligt länge för att glömma av sin flygförmåga. Eller så berodde det helt enkelt på stundens, för fjärilen, förvirring om vad som höll på att hända.
Den förstog nog inte att räddningen från att vara instängd i fyra dygn var rysande nära.
Så... Fjärilen kryper sakta men säkert upp för väggen bakom bänken och jag väntar otåligt på att den ska krypa såpass lång upp att jag kan nå den.
När stunden är inne fångar jag fjärilen, som antagligen blir rätt paff med tanke på att den trodde att den kommit undan, men icke!
Sedan går jag ut från jobbet, genom kallagret och väl helt ute ändå bort till gaveln på byggnaden där gräset börjar växa, lyfter händerna och släpper fri fjärilen som nästan blir tagen av stormen för det blåser rejält men det hör inte hit för detta ska sluta lyckligt så vi stryker det
som flyger iväg med vinden under vingarna mot ljusare tider, över åkrarna för att tillsist få bli fri i sin fjärilsvärld.



Fjärilen.

Igår blev jag så rastlös av denna sjukhet jag haft så jag var med Jennifer hela dagen ändå
och jag vet inte riktigt vad vi hade för konstig inverkan på varandra, men flummigt var det, minst sagt. 
Och idag har jag bara sorterat in sånna däringa tråkviktiga papper i en pärm som förresten var vit och lila.
Så de så!